Nytt år
Ja, så hann det bli ett nytt år!
Jag fick frågan, vad var bäst 07? bra fråga, utan vettigt svar! anledningen till det är att det hände så ofantligt mycket under år 2007, nu under hösten och vintern har det kännts långt ifrån samma år som tidigare januari.
Men en kort resumé kan jag ge. I början på förra året så mådde jag inte så himla bra. Jag hade fastnat för sådana där "ätnojor", jag skrattar åt det nu men det var tufft att ta sig igenom. 17 kilo på tre månader, jag såg inte riktigt klok ut. Det blev långsamt bättre då jag blev tillsammans med min föredetta igen. Några månader förflöt och vi hade det kanske inte så bra som jag gärna ville tro, mycket bråk och lite kärlek. Valborgsmässuafton firade jag i Stockholm då, när jag kom hem igen så hade vi det jätte bra men jag var lite oroad för jag hade på känn att det var något med hans "bästa vän". En månad efter att jag kommit hem från Stockholm får jag reda på av en vän att min pojkvän, på valborg varit otrogen med just den här tjejen! Det blev ett snabbt telefonsamtal som lät ungefär "du är ett svin, jag hämtar alla mina saker imorgon"- kortfattat alltså :)
Det tog ett bra tag att komma över, jag fick till och med lov att bryta kontakten med honom ett halvår- nu är vi bra vänner igen och kan umgås som vanligt!
Sen kom sommaren, det var mycket jobb. Mycket mycket jobb till och med, jag var ansvarig för min mammas café och jobbade ungefär 10-12 timmar om dagen sex dagar i veckan. Sedan fick jag äntligen åka till storsjöyran med min älskade vän Olivia "ollan" Hagnell.
Under sommaren lärde jag även känna en av mina bästa vänner genom tiderna, Fröken Ekberg! (Therése)
Hur vi blev så bra vänner är en annan historia.
Vi hittade på mycket konstigheter under sommaren, de gångerna jag var hemma! Galna utflykter, piknick på stranden med tillhörande blottning-av-rumpa-för-turister-med-hund, många sena nätter, och mycket vitlöksbröd och Mc Donalds.
Vår vänskap sattes på ganska hårt prov från bådas sidor då varken mina föräldrar eller mormor (som jag för tillfället bor hos) inte kan acceptera henne! Jag hoppas bara hon vet att jag älskar henne och hon har betytt något enormt för mig sedan vi gaddade ihop oss <3
Tillsammans med henne träffade jag även den snyggaste killen jag någon sin sett, tyckte jag då! Jag tänker inte avslöja vem han är men han kommer ha en betydande roll framöver!
Hösten kom, det börjar bli mörkt och tråkigt- skolan svajar lite, jag svajar lite. Umgås mycket med Therése fortfarande, har även blivit bra vän med hennes mamma Helen och granne Anna-Lena.
Träffar den här "snygge" lite efter att ha sms:at ett bra tag.
Kommer in i oktober-november, skolan känns grå och tung och jag börjar få rejält mycket frånvaro- jag förstår inte hur!? Jag börjar länga efter något att få älska hejdlöst och säger till mamma på skoj att "jag skulle vilja ha barn, tänk att få ha en liten bebis som är det enda som verkligen betyder något". Samma dag lägger jag på bilddagboken ut en bild på en gravid mage och ger den bildtexten "all I want for Christmas".
Sedan gick det några dagar, brösten ömmade, jag mådde illa, var yr, hungrig och kissnödig!? allt jag inte brukar vara. Min väns mamma Helen sa att "du är gravid gumman, det är solklart". Självklart svarade jag nej, det är jag inte, det är fullständigt omöjligt (vilket det faktiskt var). Men efter påtryckning från Helen så körde hon mig ner till apoteket så jag kunde kissa på den där "jävla stickan" och bevisa att hon hade fel. Tji fick jag kan man säga. Först visades ett väldigt tydligt minustecken (inte gravid) precis när jag skulle öppna toadörren och visa så började det ändra sig, först kom det där andra strecket svagt, men sedan blev det starkare och starkare. De sekunderna kändes oerhört långa, och se på tusan- plötsligt var där "två blå" och jag var tydligen (omöjligt) gravid..?
De där minuterna efteråt var sådär väldigt märkliga, total glädje mötte ren och skär panik. Jag minns att jag satte mig ner på golvet någon sekund, sedan upp igen, hoppade lite, satte mig igen och bara skrek, skrattade, var livrädd och ja- behövde kissa igen.
Efter en stund lugnade jag mig, gick hem till en vän som fick barn i somras. Tänkte att jag skulle få lite mentalt stöd, vilket jag fick!? - hålla hennes lilla 4-månaders bebis när jag stod på kanten mellan att behålla/ta bort. Ganska avgörande tillfälle för mig måste jag säga, men det tog dock många veckor innan jag helt bestämt mig.
Min mamma och henne man var fullständigt emot hela saken, det stöd jag hade behövt därifrån fick jag istället hämta innifrån. Tillslut bestämde jag mig, till pappans "snygging" förfäran att behålla.
Efter alla veckor av bråk, ångest, svåra val så kändes det här barnet som min enda lycka, så varför ta bort?
Hade kankse inte förväntat mig, men i alla fall hoppats på en lite annan reaktion från fadern. Men han ville kort och gott strypa mig kan man säga. Visste inte att han- som annars var så lugn, ansvarsfull, mogen- kunde bete sig på det där viset. Det var svårt att vara stark i det beslutet jag tagit och det svajade lite fram och tillbaks. Jag visste trots allt från början att jag skulle bli ensamstående mamma, 17 år- kasst. En sak som jag faktsikt hade förväntat mig var något slags stöd från honom, något litet ansvarstagande, men icke då- det får jag allt leva utan!
Nu är det Januari. Jag är gravid, lycklig och fryser i vintermörkret. Jag bor nu hemma hos mina föräldrar i ludvika- inte länge till förhoppningsvis! Så ser mitt liv ut, i ett rosa litet fult hus med en mamma, en "pappa" ( två blivande morföräldrar) och en lillebror på fem år som tror han ska få en lillebror som ska heta pokémon.
Bella Hasselbladh
Jag fick frågan, vad var bäst 07? bra fråga, utan vettigt svar! anledningen till det är att det hände så ofantligt mycket under år 2007, nu under hösten och vintern har det kännts långt ifrån samma år som tidigare januari.
Men en kort resumé kan jag ge. I början på förra året så mådde jag inte så himla bra. Jag hade fastnat för sådana där "ätnojor", jag skrattar åt det nu men det var tufft att ta sig igenom. 17 kilo på tre månader, jag såg inte riktigt klok ut. Det blev långsamt bättre då jag blev tillsammans med min föredetta igen. Några månader förflöt och vi hade det kanske inte så bra som jag gärna ville tro, mycket bråk och lite kärlek. Valborgsmässuafton firade jag i Stockholm då, när jag kom hem igen så hade vi det jätte bra men jag var lite oroad för jag hade på känn att det var något med hans "bästa vän". En månad efter att jag kommit hem från Stockholm får jag reda på av en vän att min pojkvän, på valborg varit otrogen med just den här tjejen! Det blev ett snabbt telefonsamtal som lät ungefär "du är ett svin, jag hämtar alla mina saker imorgon"- kortfattat alltså :)
Det tog ett bra tag att komma över, jag fick till och med lov att bryta kontakten med honom ett halvår- nu är vi bra vänner igen och kan umgås som vanligt!
Sen kom sommaren, det var mycket jobb. Mycket mycket jobb till och med, jag var ansvarig för min mammas café och jobbade ungefär 10-12 timmar om dagen sex dagar i veckan. Sedan fick jag äntligen åka till storsjöyran med min älskade vän Olivia "ollan" Hagnell.
Under sommaren lärde jag även känna en av mina bästa vänner genom tiderna, Fröken Ekberg! (Therése)
Hur vi blev så bra vänner är en annan historia.
Vi hittade på mycket konstigheter under sommaren, de gångerna jag var hemma! Galna utflykter, piknick på stranden med tillhörande blottning-av-rumpa-för-turister-med-hund, många sena nätter, och mycket vitlöksbröd och Mc Donalds.
Vår vänskap sattes på ganska hårt prov från bådas sidor då varken mina föräldrar eller mormor (som jag för tillfället bor hos) inte kan acceptera henne! Jag hoppas bara hon vet att jag älskar henne och hon har betytt något enormt för mig sedan vi gaddade ihop oss <3
Tillsammans med henne träffade jag även den snyggaste killen jag någon sin sett, tyckte jag då! Jag tänker inte avslöja vem han är men han kommer ha en betydande roll framöver!
Hösten kom, det börjar bli mörkt och tråkigt- skolan svajar lite, jag svajar lite. Umgås mycket med Therése fortfarande, har även blivit bra vän med hennes mamma Helen och granne Anna-Lena.
Träffar den här "snygge" lite efter att ha sms:at ett bra tag.
Kommer in i oktober-november, skolan känns grå och tung och jag börjar få rejält mycket frånvaro- jag förstår inte hur!? Jag börjar länga efter något att få älska hejdlöst och säger till mamma på skoj att "jag skulle vilja ha barn, tänk att få ha en liten bebis som är det enda som verkligen betyder något". Samma dag lägger jag på bilddagboken ut en bild på en gravid mage och ger den bildtexten "all I want for Christmas".
Sedan gick det några dagar, brösten ömmade, jag mådde illa, var yr, hungrig och kissnödig!? allt jag inte brukar vara. Min väns mamma Helen sa att "du är gravid gumman, det är solklart". Självklart svarade jag nej, det är jag inte, det är fullständigt omöjligt (vilket det faktiskt var). Men efter påtryckning från Helen så körde hon mig ner till apoteket så jag kunde kissa på den där "jävla stickan" och bevisa att hon hade fel. Tji fick jag kan man säga. Först visades ett väldigt tydligt minustecken (inte gravid) precis när jag skulle öppna toadörren och visa så började det ändra sig, först kom det där andra strecket svagt, men sedan blev det starkare och starkare. De sekunderna kändes oerhört långa, och se på tusan- plötsligt var där "två blå" och jag var tydligen (omöjligt) gravid..?
De där minuterna efteråt var sådär väldigt märkliga, total glädje mötte ren och skär panik. Jag minns att jag satte mig ner på golvet någon sekund, sedan upp igen, hoppade lite, satte mig igen och bara skrek, skrattade, var livrädd och ja- behövde kissa igen.
Efter en stund lugnade jag mig, gick hem till en vän som fick barn i somras. Tänkte att jag skulle få lite mentalt stöd, vilket jag fick!? - hålla hennes lilla 4-månaders bebis när jag stod på kanten mellan att behålla/ta bort. Ganska avgörande tillfälle för mig måste jag säga, men det tog dock många veckor innan jag helt bestämt mig.
Min mamma och henne man var fullständigt emot hela saken, det stöd jag hade behövt därifrån fick jag istället hämta innifrån. Tillslut bestämde jag mig, till pappans "snygging" förfäran att behålla.
Efter alla veckor av bråk, ångest, svåra val så kändes det här barnet som min enda lycka, så varför ta bort?
Hade kankse inte förväntat mig, men i alla fall hoppats på en lite annan reaktion från fadern. Men han ville kort och gott strypa mig kan man säga. Visste inte att han- som annars var så lugn, ansvarsfull, mogen- kunde bete sig på det där viset. Det var svårt att vara stark i det beslutet jag tagit och det svajade lite fram och tillbaks. Jag visste trots allt från början att jag skulle bli ensamstående mamma, 17 år- kasst. En sak som jag faktsikt hade förväntat mig var något slags stöd från honom, något litet ansvarstagande, men icke då- det får jag allt leva utan!
Nu är det Januari. Jag är gravid, lycklig och fryser i vintermörkret. Jag bor nu hemma hos mina föräldrar i ludvika- inte länge till förhoppningsvis! Så ser mitt liv ut, i ett rosa litet fult hus med en mamma, en "pappa" ( två blivande morföräldrar) och en lillebror på fem år som tror han ska få en lillebror som ska heta pokémon.
Bella Hasselbladh
Kommentarer
Postat av: Emelie Eriksson
Jag tycker att du är så himla stark. Blri så himla peppad av att läsa din blogg, vet inte varför. Men önskar att jag också kune vara lika stark som dig. Du fixar det här, det är jag bombsäker på !! : )
Postat av: Ollan
Du är allt bra söt du som är glad för att vi sågs på Yran i sommras, det är jag också:)
Och förlåt, men din brorsa är för härlig, skulle inte Bebis kunna få heta Pokémon i mellannamn, inofficiellt?
Jag tänker på dig oftare än jag hör av mig, du har mitt psykiska stöd.
Kram och kärlek till Bella och Bebis
Trackback
