Hasselbladh

Nu har jag tillbringat nästan hela dagen framför datorn, känner mig helt slut. Jag hade planerat att åka till mora men jag orkade inte ens ta av mig morgonrocken. Jag får åka dit imorgon isället över dagen.

Suttit och kollat möbler till lägenheten jag får nu 1:a april, behöver framförallt en soffa. Jag tror det blir den här från IKEA.se, fast med andra ben. Denna heter Karlstad och kostar 5790:-




Till bebisen ska jag nog också köpa hem lite saker från ikea när jag ändå åker dit, ska börja med spjälsäng. Sedan kanske det blir något slag skötbord med förvaring, måste se hur stort badrummet är först annars så får jag lösa det på något annat vis. Det blir nog en del annat smått och gott när jag väl står där och kikar.
 


Mycket som behövs just nu, lite pengar som ska räcka till allt. Jag försöker jobba varje ledig minut men det räcker inte, jag måste hitta ett nattjobb på helger och kanske kvällstider på vardagar. Samtidigt ska jag vara gravid och försöka hinna förbereda mig för en bebis som jag vill ska få det så bra som möjligt. Skolan borde jag kanske också försöka hänga med lite bättre i. Nu får jag en lägenhet i alla fall, men det blir inte direkt bättre med ekonomin för det. Hade varit trevligt att ha råd att leva efter man betalt allt fast i månaden. Men att bo kvar hemma som de försöker få mig till är en ren omöjlighet, stoltheten kan jag tyvärr inte kväva. Jag har valt det här och jag ska klara det själv. Så är det bara.

Jag har köpt två nya plagg till mig själv sedan december, och det var det absolut nödvändigaste. Mammabyxor och en mammatröja. Har lagt undan varenda öre jag tjänat utöver det för att köpa saker åt bebisen, fina saker- folk förstår inte varför jag inte kan köpa en begagnad vagn. Men jag vill att mitt barn ska få lika bra saker som andra barn.



När man står som blivande ung förälder så får man en sorts blickar på sig som säger- "du klarar aldrig det här".
Folk har sådana fördomar mot oss unga mammor, självklart är jag ensamstående också, det gör att även det andra ögonbrynet höjs. Jag känner att jag har sådana höga förväntningar på mig från omgivningen för att bevisa att jag klarar av att vara en bra mamma. Jag måste prestera minst dubbelt upp i föräldraskap, deltagande och omsorg för att kanske kunna bli fri från dessa fördomar, för att jag inte väntade med att skaffa barn i minst 15 år.

Visst jag är 17 år, har inte världens bästa ekonomi men det går faktiskt ihop för att jag jobbar stenhårt, jag har kankse inte upplevt lika mycket som jag hade gjort om jag var runt 40, jag har inte lika mycket livserfarenhet (som krävs för bra föräldraskap?) . 17 år eller inte, jag har varit med om mycket som ingen annan 17 åring varit, eller som jag hoppas ingen annan oavsett ålder varit. Jag vet att jag är tillräckligt vuxen, mogen, ansvarstagande för att klara av ett barn. Och jag vet att det inte är en liten leksak som jag kan kasta bort efter något år utan att jag har ett ansvar i minst 18 år framöver, ja- jag vet det! Snälla, kom inte med fler sådana kommentarer, jag vet vad jag gett mig in på. Jag vet vad det innebär och jag är redo för det!

Man kan också se det ur andra perspektiv, när man är ung har man betydligt mer energi, kroppen har de bästa förutsättningar för att föda barn och ta hand om ett. Vi orkar leka med våra barn på ett annat sätt en vad en 40-åring kanske gör. Jag vill inte dra alla över en kant nu.. Jag minns hur jag önskade att min mamma lekte mer med mig, mamma var ändå alltid hemma med oss, hon lekte med oss, bakade med oss, ritade med oss, pysslade med oss- ändå så ville jag ha mer av henne. Jag som faktiskt är pigg och energisk kommer att orka springa och leka med mitt barn på ett annat sätt än om jag varit 40!

Jag kommer bli en så bra mamma som möjligt med de förutsättningar jag har, jag kommer alltid älska mitt barn hejdlöst och ha högsta prioritet på att barnet har det bra!

tack för att ni orkar läsa en gravid kvinnas desperata blogg.. <3 Bella Hasselbladh