Allt&Inget
Lägenheten går inte direkt framåt, jag är för trött för att orka ställa mig och måla- men snart när jag piggnat till så ska jag ta ett ryck och få till den där lyan! kommer förmodligen lite foton då också på den :)
Nu sitter jag och lyssnar på AC/DC, jag antar att bebis hör ganska bra därinne för den sparkar mer och hårdare till musiken än annars :) hoppas på en liten rockerunge, haha!
jag funderar på om jag får göra något mer ultraljud snart, det var det bästa av allt än så länge! Kollar på barnmorskorna på onsdagar i 1:an, någon annan? jag sitter och gråter varje gång en liten liten bebbe kommer ut. Vilket fantastiskt jobb de gör. När man tittar på det så kan man ju inte annat än fundera på hur ens egna förlossning ska bli, jag vet inte ens hur jag ska ta mig till falun!? Än så länge så har jag bestämt mig för att åka in ensam så får mamma och övriga familjen komma sen och hälsa på!
Jag kan inte tänka på någon som skulle kunna följa med, mina vänner har liksom glidit undan på ett oroväckande sätt. Men våra liv går ju åt väldigt olika håll nu, så det kankse är en sund rektion på det hela. De som har verkat vara självklara känns väldigt långt bort nu. Jag vill helst inte se sanningen men i ärlighetens namn så tror jag inte jag har så mycket vänner kvar, självklart är de som legat mig varmast om hjärtat kvar föralltid men det är inte som förut. Det ska förmodligen inte vara som förut för evigt.
Jag går här varje dag, ser alla par som väntar och fått barn! Avundas dem, tänker på hur det varit om papan och jag delat det här. Det hade ändå aldrig varit "nomalt" men bara känslan av att inte göra allt ensam hade varit så betryggande och avslappnande. Jag tänker också på om jag ska få leva ensam från och med nu!? Tänk om någon aldrig vill dela sitt liv med mig.. funderar på om jag vill dela mitt liv med någon?
Vågar man se så långt framåt, vågar man viga sitt liv åt någon, vågar man ens i tanken tänka att det ska vara "vi föalltid"? Trodde det en gång, för länge sedan.. Det fel som jag gjorde där var att planera allt i förväg, hur vi skulle ha det, hur våra barn skulle se ut, hur vårt bröllop skulle vara, hur vi skulle älska varandra föralltid. Naiv och godtrogen, skrattar högt åt det nu.. 5 år, av mitt 17 åriga liv var du det enda jag tänkte på. När vår historia slutligen avbröts var det sista du sa till mig- "jag kommer aldrig kunna bli det du vill att jag ska vara".
Jag tänker fortfarande på dig ibland, drömmer om dig, längtar efter dig.. men sanningen nafsar mig i nacken och nej, -du kommer aldrig kunna bli det jag vill att du ska vara. Vi var inte bra för varandra, men jag älskar dig föralltid, hatar dig föralltid- för att du inte alltid fanns där, för att du alltid fanns där. För att du var min bästa vän men samtidigt den som svek mig djupast någonsin.
Jag vet att man måste våga tro på kärlek för att få den, i framtiden kommer en dag då jag inser att den står framför mig och väntar på att jag ska öppna ögonen!
Nu sitter jag och lyssnar på AC/DC, jag antar att bebis hör ganska bra därinne för den sparkar mer och hårdare till musiken än annars :) hoppas på en liten rockerunge, haha!
jag funderar på om jag får göra något mer ultraljud snart, det var det bästa av allt än så länge! Kollar på barnmorskorna på onsdagar i 1:an, någon annan? jag sitter och gråter varje gång en liten liten bebbe kommer ut. Vilket fantastiskt jobb de gör. När man tittar på det så kan man ju inte annat än fundera på hur ens egna förlossning ska bli, jag vet inte ens hur jag ska ta mig till falun!? Än så länge så har jag bestämt mig för att åka in ensam så får mamma och övriga familjen komma sen och hälsa på!
Jag kan inte tänka på någon som skulle kunna följa med, mina vänner har liksom glidit undan på ett oroväckande sätt. Men våra liv går ju åt väldigt olika håll nu, så det kankse är en sund rektion på det hela. De som har verkat vara självklara känns väldigt långt bort nu. Jag vill helst inte se sanningen men i ärlighetens namn så tror jag inte jag har så mycket vänner kvar, självklart är de som legat mig varmast om hjärtat kvar föralltid men det är inte som förut. Det ska förmodligen inte vara som förut för evigt.
Jag går här varje dag, ser alla par som väntar och fått barn! Avundas dem, tänker på hur det varit om papan och jag delat det här. Det hade ändå aldrig varit "nomalt" men bara känslan av att inte göra allt ensam hade varit så betryggande och avslappnande. Jag tänker också på om jag ska få leva ensam från och med nu!? Tänk om någon aldrig vill dela sitt liv med mig.. funderar på om jag vill dela mitt liv med någon?
Vågar man se så långt framåt, vågar man viga sitt liv åt någon, vågar man ens i tanken tänka att det ska vara "vi föalltid"? Trodde det en gång, för länge sedan.. Det fel som jag gjorde där var att planera allt i förväg, hur vi skulle ha det, hur våra barn skulle se ut, hur vårt bröllop skulle vara, hur vi skulle älska varandra föralltid. Naiv och godtrogen, skrattar högt åt det nu.. 5 år, av mitt 17 åriga liv var du det enda jag tänkte på. När vår historia slutligen avbröts var det sista du sa till mig- "jag kommer aldrig kunna bli det du vill att jag ska vara".
Jag tänker fortfarande på dig ibland, drömmer om dig, längtar efter dig.. men sanningen nafsar mig i nacken och nej, -du kommer aldrig kunna bli det jag vill att du ska vara. Vi var inte bra för varandra, men jag älskar dig föralltid, hatar dig föralltid- för att du inte alltid fanns där, för att du alltid fanns där. För att du var min bästa vän men samtidigt den som svek mig djupast någonsin.
Jag vet att man måste våga tro på kärlek för att få den, i framtiden kommer en dag då jag inser att den står framför mig och väntar på att jag ska öppna ögonen!
Kommentarer
Trackback
